Ett irländskt nej till det s k Lissabonfördraget, som ju bara är en fernissad version av den EU-författning franska och nederländskt väljare underkände 2005, skulle utgöra en nyttig kalldusch för EU:s centralister och stormaktsbyggare. Ska man tro opinionsmätningarna är det fullt möjligt att det blir så.

Som vanligt har utsikterna till en nej-seger skapat panik från EU-entusiasterna och fått de s k journalister som egentligen alltid har varit propagandister att kasta masken, inte minst i DN. När Marianne Björklund upphetsat slår larm om den hotande nej-segern meddelar hon också att ja-sidan ju har stöd av ”samtliga Irlands stora partier”, medan nej-sidan består av en ”brokig samling” från vänster till höger (DN 7 juni). Men representerar inte också ja-sidan – precis som i Sverige, Danmark och många andra EU-länder – partier från vänster till höger som i de vanliga valen är varandras huvudmotståndare? Är inte sådana oheliga koalitioner också ganska brokiga – t ex den svenska ja-sidan från socialdemokrater till kristdemokrater?

På Irland är ja-sidan brokigare än vanligt eftersom också De Gröna stödjer ja till Lissabonfördraget. Det är anmärkningsvärt eftersom Irlands Gröna tills nyligen var ett utpräglat EU-kritiskt parti, i klass med det svenska miljöpartiet. Men så blev det aktuellt med regeringsposter – och vips så svalde man inte bara EU-medlemskapet utan också EU-författningen.

Den irländska utvecklingen är en varning till miljöpartiet: Låt inte ett rimligt slopande av kravet på utträde leda till att hela EU-kritiken också överges!

Det rimliga vore en linje som motsvarar den danska Junibevægelsens politik. När  Junibevægelsen i början av 90-talet bildades som ett alternativ till Folkebevaegelsen var en skillnad att Junibevægelsen som organisation inte krävde ensidigt danskt utträde ur EU – även om den uttryckligen vad öppen både för personer som accepterade EU-medlemskapet och sådana som var emot det. Junibevægelsens huvudsyfte var att bekämpa EU:s omvandling från ”gemenskap” till ”union” (enligt Maastrichtfördraget).  Junibevægelsen utvecklades till Danmarks ledande EU-kritiska rörelse, med ca 15 procent och fyra mandat i valet till EU-parlamentet 1994 (2004: 2 mandat). I samband med de danska folkomröstningarna sedan Junibevægelsens bildande (1993 om de danska undantagen, 1997 om Amsterdamfördraget och 2000 om EMU) har rörelsen varit ledande på nejsidan. Det är en liknande roll jag skulle tillönska miljöpartiet.

Men det finns förstås en risk för polarisering i samband med den medlemsomröstning som partikongressen beslutat om. Risken är att den grupp som skall kampanjera för att slopa utträdeskravet kommer att domineras av en grupp som inte bara vill bli av med utträdeskravet utan tror på en federal EU-stat för att framtvinga radikala miljöreformer uppifrån. Hur ska isåfall sådana som jag rösta?

Sedan jag kommit fram till att jag inte längre tror att utträde ur EU är en rimlig linje i ett läge när EU har 27 medlemsstater och ytterligare ett tiotal står i kö, kan jag förstås inte rösta för att utträdeskravet ska stå kvar.  Men om jag får en känsla av att ett slopande av utträdeskravet kommer att utnyttjas som inkörsport till en totalomsvängning till allmänt okritiskt hyllande av EU, ja då kan jag förstås inte rösta för utträdeskravets slopande heller. Då får jag protestera genom att röstskolka. Jag lär inte bli ensam. Risken är att en hel del som tycker som jag går ett steg längre och röstar för bibehållet utträdeskrav trots att de inte tror på det – som en sorts symbol för EU-kritik.

Så en förutsättning för att miljöpartiets medlemsomröstning skall leda till att utträdeskravet faktiskt stryks är nog att språkrören mycket tydligt visar att deras föredöme inte är Irlands Gröna utan Danmarks Junibevaegelse, att de avser att miljöpartiet skall förbli ett parti med en kritisk hållning till EU:s centralistiska stormaktstendenser. Till exempel genom ett tydligt uttalande till förmån för den irländska nej-sidan inför folkomröstningen om Lissabonfördraget.  

Per Gahrton