Under drygt 50 år med EU har olika medlemsstaters ekonomiska system utvecklas genom nationella politiska prioriteringar. EU har skapat ramverket och förhindrat lagstiftning som är protektionistisk, eller på annat sätt direkt skadlig för andra medlemmar inom EU.

Men därutöver har varje land getts möjlighet att prioritera mellan höga eller låga skatter, stor eller liten offentlig sektor och långtgående arbetsmarknadslagstiftning eller en mer lättrörlig arbetsmarknad. Vi kan tycka bättre eller sämre om hur olika länder valt att prioritera men ur möjligheten att välja olika har det vuxit fram ett starkt EU där medlemsländerna kunnat lära av varandras misstag och framgångar. Det har vuxit fram ett framgångsrikt EU där enhet skapas genom mångfald.

Det är därför ytterst oroande att se hur EU håller på att utvecklas på så vis att institutionell konkurrens mellan olika medlemsstater ersätts med förslag såsom gemensamma EU-skatter, minimibeskattning, max/minimipriser och gemensamma regler på arbetsmarknaden. Dagens (FP)-utspel om en europeisk pappamånad är med andra ord det senaste i raden av exempel på hur politiker väljer att föra upp sina nationella hjärtefrågor till EU-nivån, helt utan respekt för subsidiaritetsprincipen – att makten ska ligga på lägsta möjliga effektiva nivå.

Tendensen är oroväckande av flera skäl . Dels är det oroväckande ur demokratisk synvinkel – makten flyttas längre och längre ifrån folket. Det är också oroväckande för EU och EU:s medlemsstaters framtid – olika medlemsstater ser olika ut, det finns inte en lösning som fungerar universellt. Om medlemsstaterna på område efter område tvingas att likrikta sina lösningar så försvinner uppfinningsrikedomen och möjligheten att lära av varandra. Då stagnerar också utvecklingen.

Ett perspektivskifte är nödvändigt, framför allt bland europeiska kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler. Vi måste välkomna den institutionella konkurrensen, att vissa länder även framöver väljer att prioritera annorlunda än oss själva. Frågan har i synnerhet aktualiserats av utvidgningarna som skett under de senaste åren. Under perioden då EU:s medlemsländer gick från att vara 15 till att vara 27 förändrades förutsättningarna och i viss mån även spelreglerna.

Den inre marknaden som tidigare kännetecknades av någon form av homogenitet är idag väsentligt annorlunda. Flera av de nya medlemsländernas ekonomier är, sett till BNI/capita, betydligt sämre än de gamla medlemsländernas. För att kunna komma ikapp måste de hitta nya sätt att konkurrera, vilket flera av de nya medlemsländerna gjort genom att på ett framgångsikt sätt lätta på skattetrycket för att kunna attrahera kompetens och företag.

På lång sikt gynnar den institutionella konkurrensen alla, de fattigare länderna ges möjlighet att höja sin levnadsstandard och stärka välfärden samtidigt som europeiska konsumenter kan köpa billigare produkter. På kort sikt drabbas naturligtvis de företag och anställda som konkurreras ut på andra marknader. Dessvärre tenderar många politiker att inte tänka långsiktigt, utan ropar på lagar och EU-regleringar för att förhindra denna utveckling.

Jag motsätter mig därför varje ambition att inskränka på medlemsländernas egen kompetens inom de områden som rör grundläggande ekonomiska och sociala frågor. Vi måste även fortsättningsvis motarbeta varje försök till ”enhet genom likriktning” och istället försvara devisen om just ”enhet genom mångfald”.

Om EU fokuserar på de fyra friheterna och inte detaljstyr så ges medlemsländerna möjlighet att själva prioritera och utvecklas. Det ger i förlängningen medlemsländerna möjligheten att lära av varandra. Ett EU där medlemsstater lär av varandra och tar efter de mest effektiva lösningarna kommer att vara ett framgångsrikt EU. Jag vill se ett EU som fokuserar på kärnverksamheten – ett EU där utvecklingen drivs framåt genom att länder lär av varandra.