Jag är faktiskt lite chockad. Eller inte så lite chockad om jag ska vara ärlig. Förförra veckans rivstart med arbetet i både fiskeri- och utvecklingsutskotten fick mig att börja ana vilket inflytande man kan ha som enskild ledamot. Det var fyra dagar av resultat och åter resultat som jag inte hade kunnat drömma om. I fiskeriutskottet skulle vi rösta för första gången. Ordföranden, spanska konservativa parlamentarikern fru Fraga var tillbaka från sjukledigheten, och var precis så färgstark som jag mindes henne (jag gjorde ett studiebesök i utskottet för fyra år sedan). Hennes läkare hade förbjudit henne att bli upprörd, sa hon, men det tänkte hon inte bry sig om. Vi gick igenom förslagen i fiskeribudgeten för 2010 och allt som fru Fraga ville öka på i posterna ville jag minska. Och tvärtom. Innan vi skulle rösta om fiskeriutskottets åsikt om budgeten röstade vi om ett allmänt uttalande från utskottet och jag fick igenom två ändringsförslag som min rådgivare i gröna gruppen, Michael Earle, aldrig hade trott skulle gå igenom. Dels gick utskottet med på att stryka skrivningen att fiskenäringen skulle ha särskild kompensation för den finansiella krisen, och dels röstade man för att EU:s kontrollbudget för fiske, även skulle användas för att förstärka kontrollen i tredje land – d v s de u-länder EU har fiskeriavtal med.

 Fraga fick förstås igenom en hel del som jag inte höll med om, men att mina två ändringsförslag gick igenom gjorde att jag nästan kände hur jag lättade från stolen! Otroligt! Kanske, kanske kommer majoriteten i utskottet inte att vara automatiskt för yrkesfisket i alla väder, jag börjar ana att så kan vara fallet…

Sedan röstade vi om själva budgeten och även här gick nästan alla mina förslag om att stärka resurserna till datainsamling och kontroll igenom. Jag var till sist närmast hög av glädje, även om budgeten nu ska vidare till en massa andra instanser innan den slutligen bestäms.

Sedan iväg till utvecklingsutskottet (det utskott som behandlar EU:s relation med utvecklingsländer) där ordföranden Eva Joly är både grön, halvnorska, korruptionsåklagare och superkändis i Frankrike. Hon och jag och Michael hade under sommaren förberett en åsikt om EU:s fiskeriavtal med Guinea, något jag känner mycket väl till. Jag har både varit i Guinea och träffat de lokala fiskarena och dessutom satt mig väl in i fiskeriavtalen. Den konservativa gruppen EPP hade på förhand meddelat att de skulle rösta emot vår ”åsikt” som gick ut på att vi anser att fiskeriavtalet med Guinea inte ska godtas utan ska omförhandlas, eftersom det grundar sig på otillräckliga fakta om bestånden och det inte finns några ordentliga kontrollpunkter inskrivna i det nya avtalet som ska löpa på antal år. Och av flera, flera andra skäl.

Vi hade förberett ”attacken” i utskottet mycket väl, och utomstående experter och ansvarig från Kommissionen var inbjudna och bilden som målades upp var inte vacker. Jag hade också ett långt inlägg, liksom Eva Joly, och resultatet av alltsammans var att utskottet enhälligt antog vår åsikt, samt några ytterligare ändringsförslag jag gjort! Enhälligt! Det var ”unheard of” fick jag veta senare. Mannen från kommissionen såg ut som om han hade allvarligt ont i magen, och fru Fraga meddelade på nästkommande utskottsmöte att hennes läkare visserligen sagt åt henne att inte bli upprörd, men detta var en sak hon tänkte bli upprörd över, så fick läkarna säga vad de ville! Utvecklingsutskottet ska inte ha med fiskeriavtalen med Afrika att göra tycker hon, det är fiskeriutskottets kompetens, och på sin höjd Ministerrådets eller Kommissionens. Ännu högre temperatur blev det i utskottet när jag lyckades lobba bland de olika ”koordinatörerna” för de olika partigrupperna (socialister, liberaler och faktiskt också de konservativa) att jag ville bjuda in svenska Naturskyddsföreningen för att låta dem presentera en rapport om fiskeriavtalen med Afrika i utskottet, och alla tyckte det var OK.  Fru Fraga lovade personligen att jag skulle få göra det, bara jag inte tog upp det under mötet. Varför inte vet jag inte riktigt, men hon var i vilket fall mycket stressad över något, och så blev det.

Budgeten, åsikten om Guinea och inbjudan av en svensk NGO i utskottet – ja, jag måste säga att den första riktiga veckan överträffade mina vildaste fantasier om vad jag som parlamentariker skulle kunna ha för inverkan på hur åsikterna formas i parlamentet. Nu är fiskeriutskottet ännu så länge bara rådgivande – om Lissabonfördraget går igenom blir vi medbestämmande och kommer att direkt makt över bl a fiskeriavtalen. Ansvaret och möjligheterna känns gigantiska!

Denna vecka har det varit diskussioner med gröna gruppen om prioriteringar inför de kommande fem åren och jag har fajtats för mer fokus på havspolitiken eftersom den ska reformeras till 2012, och på att vi ska anställa fler resurspersoner för att fokusera på detta. Kanske gick det också igenom. Liksom mitt och min kollega Raül Romevas öppna brev till tilltänkte ordföranden för kommissionen, där vi krävde att kommissionen ska ställa sig bakom förslaget att lista den blåfenade tonfisken under CITES, annex 1, vilket förbjuder internationell handel med utrotningshotade arter. Kvällen innan Barroso skulle till gröna gruppen för att utfrågas om sina planer inför de kommande fem åren beslutade kommissionen att stödja listningen av blåfenad tonfisk. Jag säger bara wow.

Nu fokuserar jag på kommande vecka i Strassbourg, och på att få rikta strålkastarljuset på den bleka Baltic Sea Strategy som ska presenteras här. Varför inget konkret om fisket? Hur kan något som skulle kunna vara så enkelt, som att starta ett pilotprojekt med förbud emot dumpning av fisk i Östersjön, vara så svårt? Jag hoppas att mina och alla andras många, många små myrsteg för att påverka detta så småningom ska leda till en verkligt steg framåt.