"Den som inte står upp för barn, står inte upp för mycket." EU:s hälsokommissionär Androulla Vassillious avslutningsord klingade med eftertryck på en konferens om alkohol och graviditet, som jag stod värd för här i parlamentet i onsdags. Konferensen arrangerades av det svenska ordförandeskapet (folkhälsominister Maria Larsson) och organisationen Eurocare.

Dagen efter, i går, var jag en av flera som diskuterade barns rättigheter vid ett panelsamtal som Rädda barnen arrangerade i Stockholm. Vid tillfället presenterades en skrift som Rädda barnen och socialdepartementet gav ut för att uppmärksamma att förbudet mot barnaga har funnits i Sverige i 30 år. Sverige var först i världen med förbudet mot barnaga och sedan dess har lagstiftningen exporterats till 23 länder i världen, däribland 15 av de 27 länderna i EU.

Inget berör mig så mycket som när barn blir våldförda, slagna och misshandlande. Det är en vuxenvärld som sviker sitt ansvar. Vid panelsamtalet berättade Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dalin att varannan mamma i Storbritannien säger att de har slagit sina barn innan de hunnit fylla ett år.

Skulle mina kollegor i Europaparlamentet få frågan om de står upp för mänskliga rättigheter, skulle de självfallet svara ja och att det var en idiotisk fråga. Frågar man om de accepterar att någon klipper till någon som är 15 år, 50 år eller 75 år kommer de svara att de inte gör det.

Men då ska de inte heller acceptera att en sexåring blir slagen. Vi måste sluta tala om barnen som något vid sidan om. Orden från hälsokommissionären gör sig påminda:

"Den som inte står upp för barn, står inte upp för mycket."