Många har beskrivit Lissabonfördragets ratificeringsprocess som ett trauma. Kanske ligger det något i det. När processen drog i gång i Laeken 2001 var syftet att fördjupa EUs demokrati och skapa en konstitutionell grund för EU.

Allt gick på räls fram till det att medborgarna blev tillfrågade. Non och nee förändrade det konstitutionella fördraget till ett Lissabonfördrag. Stats- och regeringscheferna gav inte upp. Med nytt namn på fördraget tog man nya krafter.

Stats- och regeringscheferna förstod snabbt att medborgarna inte var med på spåret och folkomröstningar blev bannlysta. Irland kunde inte komma runt en folkomröstning och irländarnas dom blev ett no. Med skrämsel och lågkonjunktur gick det dock vägen i andra folkomröstning. Till slut var det bara en trilskandes tjeck som stod i vägen.

Den process som skulle ha fördjupat EUs demokrati blev tyvärr något helt annat. Folkviljan blev ett hinder som måste rundas. De länder som kritiserade irländarna hårdast efter den första omröstningen vågade inte ha folkomröstningar. Ingen stats- och regeringschef norr om Alperna kunde garantera ett ja i en folkomröstning om Lissabonfördraget. Bäst att låta parlamenten besluta om ratifikationen.

De europeiska medborgarnas stöd för Lissabonfördraget har uteblivit. EU är inte särskilt populärt bland medborgarna och upplevs sannolikt som mindre demokratiskt idag. Ur det perspektivet är Lissabon ett misslyckande. Medborgarnas stöd måste nu tas på allvar. Det förtroendekapital som spenderats på Lissabonfördraget är enormt.

Den konstitutionella tröttheten är total. Själv har svårt att tro att det bland dagens stats- och regeringschefer finns någon som är villig att ens prata om nya ändringar i fördraget. Det kommer att vara ett kompakt nej till minsta antydan om att röra ett kommatecken i fördraget de närmaste åren.

Sannolikt kommer vi att få leva med Lissabonfördraget i många år. Det kommer att behövas ett generationsskifte inom europeisk politik innan fördragsförändringar kommer på tal igen.

Historieskrivningen kommer att bli intressant att följa. Storbritannien, Tjeckien och Polen har fått undantag från stadgan om grundläggande rättigheter som följer med Lissabonfördraget. Undantagen har framställts som kopplat till Sudettyskars äganderätt efter andra världskriget, aborträtt och andra svepskäl. Men i grund och botten handlar det om en sak – att förhindra fackföreningsrörelsen i nämnda länder från att flytta fram positionerna. EU-länderna har lämnat fackföreningsrörelsen i tre kraftigt marknadsorienterade länder bakom sig.

En annan erfarenhet, som är en del av historieskrivningen, är att motstånd och obstruktion lönar sig. Man kan ha delade meningar om motiven bakom de ändringar och undantag som tillkommit för att tillmötesgå de länder som stått i vägen. Men en sak är säker. Motstånd har gett utdelning. Kanske är det en läxa för duktiga medlemsstater att bära med sig i framtiden?

Det kommer att bli mycket spännande att följa Lissabonfördragets påverkan på EG-domstolen framöver. Det nya fördraget innebär förbättringar för fackföreningsrörelsen på vissa områden. Grundläggande fackliga rättigheter blir rättsligt bindande. EU skall från och med nu vara en social marknadsekonomi. Och dessutom kommer Europastadgan att bli bindande för EU. Alla dessa förändringar kan komma att påverka rättsutvecklingen i EG-domstolen. Förändringarna skall nyttjas maximalt av fackföreningsrörelsen. Tro mig.

Men trots dessa ändringar är EU fortfarande en rättsordning i kraftig obalans. Den institutionella ordningen kommer att behöva justeras för eller senare. Konflikten mellan de politiskta instutionernas oförmåga att leverera kollektiva lösningar och EG-domstolens aktivism mot nationella kollektiva lösningar är fortfarande olöst (mer om detta kan läsas i min debattartikel på europaportalen.se "Sätt en överrock på EG-domstolen").

Om EG-domstolen inte kastar om balansen mellan grundläggande rättigheter och ekonomiska friheter kommer spänningarna inom EU att öka ytterligare. Ett socialt protokoll som tillfogas fördraget behövs för att skapa en ordning där grundläggande rättigheter sätts framför ekonomiska friheter. Men bara om EG-domstolen väljer att stå kvar. 

Även om Lissabonfördragets antagandeprocess varit en besvikelse. En uppvisning i motsatsen till vad den syftade till – demokrati. Finns anledning att se ljus i mörkret. Lissabonfördraget innebär en möjlighet till en ny balans mellan ekonomiska och sociala rättigheter. EG-domstolen har fått en chans att byta färdriktning. Hoppas domstolen griper den möjligheten.

Historiens vingar har flaxat idag. Om det blir vingslag återstår att se. Men ett nytt fördrag innebär en möjlighet till något nytt. Vad detta nya blir återstår att se.