Om inte vi kvinnor hade engagerat oss så hårt för en mer jämställd EU-kommission så hade endast 4 av de  27 kommissionärerna varit kvinnor.

Nu blir det trots allt en tredjedel som tar plats i EU-kommissionen i Bryssel. Men eftersom kvinnorna utgör mer än hälften av EUs medborgare så är resultatet ändå pinsamt skralt för Unionen.

Jag tror ändå att vårt opinionsarbete ledde fram till att exempelvis Danmark nominerade sin miljöminister Connie Hedergaard istället för en man.

Uppenbarligen värderas kvinnor annorlunda än män.

Ta till exempel brittiskan Catherine Ashton som utsågs till den tunga utrikesministerposten. Hon ansätts nu av konservativa britter och reaktionära krafter i östra Europa för att hon tidigare i sitt liv var engagerad för kärnvapennedrustning. Ett engagemang som även Sovjetunionen understödde vid den tiden. Hade det varit bättre om hon hade verkat för ökad utplacering av kärnvapen i Europa som USA och Nato önskade?

Även en av de grönas gruppledare, Daniel Cohn Bendit, har öppet ifrågasatt Ashtons kompetens så pass grovt att hans kvinnliga språkrörskollega tvingades ta avstånd från honom vid en presskonferens nyligen i EU-parlamentet.

Jag är själv ingen vän av kommissionen och dess makt. Jag tycker det är en odemokratisk organisation. Dess ledamöter är också bundna av ett nyliberalt fördrag.

Men en jämställdhetskommissionär skulle kunna ligga på för att lyfta upp frågor om kvinnors rättigheter på ett helt annat sätt än vad som sker i dag.

Varför inte nominera två personer från varje medlemsland i fortsättningen, en kvinna och en man. Sedan ansvarar kommissionsordföranden för att sammansättningen blir jämställd. Då går det inte att skylla på att medlemsländernas regeringar inte hittat några kompetenta kvinnor.

När vi tillsätter statliga utredningar i Sverige så får partierna nominera en man och en kvinna. Varför skulle det inte gå inom EU?