Igår var sista dagen i parlamentet innan jul. Vi slutomröstade om budgeten bland annat, men framför allt så sköt vi upp behandlingen av en resolution som handlar om fallet med den hungerstrejkande västsahariska människorättsaktivisten Aminatou Haidar. Resolutionen, som fördömer utvisandet av henne från Marocko, skulle vi ha röstat om på eftermiddagen - men efter ett oväntat och plötsligt gemensamt inlägg från socialisterna och den konservativa gruppen EPP föreslogs det att parlamentet inte skulle rösta om saken nu - på hennes 31:e hungerdag. Anledningen? Antagandet av resolutionen skulle kunna "störa" känsliga förhandlingar som just var i färd med den marockanska regeringen.  Hellre avstå och låta tyst diplomati verka alltså - än att världens mest mångnationella parlament skulle ställa sig bakom ett starkt yttrande med ett fördömande av den marockanska hanteringen.

Jag och de gröna var emot att skjuta upp omröstningen. Marocko har haft 31 dagar på sig att göra någonting – varför skulle en lösning på konflikten komma nu, samma dag som parlamentet skulle anta sin resolution? Och skulle denna lösning egentligen påverka kritiken och  innehållet i resolutionen?

Idag har Aminatou Haidar faktiskt flugits hem till Laayuone, i ett spanskt militärflygplan, specialutrustat med medicisk utrustning för att inte äventyra hennes bräckliga hälsostillstånd, och saken kunde kanske vara över. Men i mitt inre kvarstår frågan om det var rätt av parlamentet att hålla tyst inför hotet om att Haidar inte skulle få komma hem? Denna historia skänker också en tveksam udd åt det stolta uttalandet från Västsahariska självständighetesrörelsen där man intygar att Haidar inte behövt be om ursäkt, eller på något sätt göra några som helst eftergifter för att få komma hem till Västsahara.

Förhoppningsvis är det så. Men Europaparlamentet fick göra det.

Många är frågetecknen kring fallet Marocko. Sedan 1975 har man tagit kontrollen över den forna spanska kolonin Väst-Sahara och man säljer nu och profiterar på Västsaharas få men värdefulla naturtillgångar, nämligen fosfat och fisk. Många är frågetecknen också kring EU:s agerande inför denna sydliga granne: vi köper faktiskt fiskevattnen utanför Västsahara och betalar till Marocko. Västsaharierna får inget betalt för sin fisk, och har inte bett EU fiska där, tvärtom. Allt detta är emot FN-stadgan, vilket nyligen Europaparlamentets lagliga expertis slagit fast, som svar på en direkt fråga från De Gröna i parlamentet. Jag har nu bett att denna juridiska redogörelse ska komma upp i parlamentets fiskeriutskott i januari – vi får se vad konsekvenserna blir av detta.

Till sist: Jag lovade i mitt senaste inlägg att berätta om utgången av fallet med EU:s fiskeriavtal med Guinea. Här är den: vi vann! Förslaget om fiskeriavtalet kom aldrig upp i plenum, kommissionen drog helt enkelt tillbaka det! Som svar på en kommentar till tidigare inlägg vet jag inte hur ofta det har hänt att kommissionen dragit tillbaka ett förslag - men när det gäller just fiskeriavtalen så är detta unikt.

I Guinea är dock situationen mer och mer akut. Ett mordförsök på presidenten för ett par veckor sedan har lett till hårda repressioner från militärregimen mot den guineanska befolkningen. I går kväll fick jag ett desperat mejl från en person jag träffade i Guinea när jag var där för ett år sedan. Omvärlden måste reagera, säger hon, madame Isabella, jag hoppas ni kan göra något.

Det hoppas jag också. Och jag uppmanar alla att ta del av den information som hon ville förmedla, den finns på websidan http://www.aminata.com/, se särskild de fruktansvärda videoklippen.