Jag undrar däremot om inte det faktum att den svenska exporten faller MER än övriga EU-länders, att tillväxten faller HÄFTIGARE än andra EU-länders, att arbetslösheten stiger SNABBARE än andra EU-länders och att ungdomsarbetslösheten ligger i den absoluta BOTTEN – om inte allt detta kan hänga ihop med att den svenska regeringen satsar MINDRE på offensiva stimulanser än andra och att den svenska regeringen verkar ligga SIST i kön när det gäller att få t ex bilindustrin att övervintra och klara krisen.

Krisen är inte regeringens fel, men att effekterna blir så mycket värre för Sverige än för EU i övrigt beror inte minst på regeringens (brist på) politik.

Man kan heller inte jämföra den uppbyggnad av statsfinanserna som skedde 1994-2006 genom stark stramhet i GODA tider med den nuvarande regeringens ideologiska passivitetsstrategi . Då byggdes statsfinanserna upp för att kunna föra en expansiv politik i DÅLIGA tider. Det är något helt annat än att av ideologiska skäl ALLTID undvika en offensiv politik, även när det är kris.

Jag undrar om Fjellner när han beskyller oss för att ”knäcka statsfinanserna” och ”löften som hämtade ur fantasin” inser att han därmed också dömer ut inte bara LO och TCO, utan också Svenskt Näringsliv, Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet? Poängen är ju att en offensiv politik som dämpar arbetslösheten är mer gynnsam för statsfinanserna än regeringens ineffektiva skattesänkningar. Och om man nu har så ont om resurser är det obegripligt varför man säger nej till att söka EU-pengar som stöd i detta krisläge. Varför, Christofer?

Och nej, Fjellner, läs innantill igen – jag anklagar Dig inte för att hota den svenska modellen. Jag ställde en enkel fråga som jag inte har fått något svar på. Den gäller effekterna av att – som (m) verkar vilja – låta Lavaldomen få genomslag i svensk politik:  

”Lagstadgade minimilöner, slut med lika lön för lika arbete, bort med den lagstiftning som gjort det möjligt att hävda svenska kollektivavtal – inkl olycksfallsförsäkringar - i tillfälligt verksamma utländska företag. På vilket sätt är det att hävda den svenska modellen, Christofer Fjellner?”

Dessvärre är jag rädd för att regeringens passivitetsfilosofi nu också sprids till klimatområdet. Det är glädjande att vi åtminstone i ord är överens om en ambitiös klimatpolitik. Men vad blir det av politiken om en stor del av insatserna ska göras i u-länderna för att spara pengar på billigare åtgärder och för att få chansen att räkna av detta på sina egna åtaganden och därmed banta ambitionen att vi ska gå före. Och vad blir det då av vår egen satsning på att bli världsledande när det gäller ny energi-, klimat- och miljöteknik? Kommer verkligen relativt enkla och billiga åtgärder i u-länderna, vars kvalitet redan ifrågasätts, att få den teknikutvecklingseffekten? Tillåt mig tvivla! Självklart stöd till u-länderna, men varför på bekostnad av våra egna ambitioner?

Sammantaget kokar allt detta ner till en alltmer oroväckande skillnad mellan retorik och politik i moderaternas EU-politik:

-          Moderaterna påstår att man tar ansvar, men bedriver en politik som skapar rekordarbetslöshet

-          Moderaterna påstår att man stödjer den svenska modellen på arbetsmarknaden, men är inte beredda att göra vad som krävs för att skydda den

-          Moderaterna påstår att man bedriver en ambitiös klimatpolitik, men tänker i praktiken satsa på billiga åtgärder i u-länderna för att få räkna av det mot våra egna ambitioner.