På ytan har Malmström ett grundmurat intresse för det okontroversiella. Hon är för mänskliga rättigheter (leta upp en politiker bland de etablerade partierna som är emot mänskliga rättigheter). Malmström vill få slut europaparlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg (hitta en politiker i Sverige som tycker flyttandet är klokt – särskilt i klimatdebatten). Hon vill också att EUs budgetarbete skall moderniseras (och igen – hitta en politiker som vill att budgetarbetet blir mindre modernt).

Med ett leende på munnen och varm utstrålning är Malmström sympatisk. Men den som skrapar lite på fasaden finner snart sprickor. Och tittar man noggrant kan man snart se kontroversiella, och i vissa avseenden extrema, ståndpunkter. Malmström har drag av ulv – väl dold i en antydan till gemytlig göteborgsdialekt.

Människor skall mätas i sina handlingar. Avsikter och välformulerade tankar väger tunt på den yttersta dagen. När den politiska gärningen som parlamentariker skall granskas är röstknappen central. Har man stött ett ändringsförslag? Ja eller nej? Röstlistan ljuger inte. Din karaktär som politiker blir tydlig när röstlistan granskas.

Ett centralt ögonblick i Malmströms period i europaparlamentet var omröstningen i tjänstedirektivet. Ett av de mest kontroversiella direktivförslag som lagt fram de senaste 10 åren. Konstruktionen byggde på en ursprungslandsprincip (dvs ett företag skall tillämpa hemlandets lagar även när det är verksamt i ett annat land – polska företag tillämpar polska regler när de är verksamma i Sverige).

Ursprungslandsprincipen skulle ha gjort gemensamma regler onödiga eftersom man alltid skulle respektera varandras regler. Efter en tid föll ursprungslandsprincipen. Det orimliga blev uppenbart – hur kan man säkerställa konkurrens på lika villkor när tillämpningen av 27 olika lagar kan bli aktuella på en arbetsplats? Hur förhindrar man att företag etablerar sig i länderna med de lägsta kraven och bedriver verksamhet med dessa villkor i länder med högre standarder? Ursprungslandsprincipen skulle ha blivit ett steg mot ett sk ”race to the bottom”. En stor majoritet röstade därför ner principen – förutom Cecilia Malmström.

Med Malmströms ord var ursprungslandsprincipen ”listig på det sättet att den skapar en verklig inre marknad utan diskriminering”. Vänder man lite på orden inser man snabbt att Malmströms ”verkliga inre marknad” är en marknad där lagstiftarna konkurrerar om företagens gunst genom minst ingripande regelverk.

Inte ens i USA finns en ursprungslandsprincip. Den New Yorkare som skall bedriva tjänsteverksamhet i Maine får anpassa verksamheten till de krav som finns där. Århundraden av visdom - ”when in Rome do as the Romans” - hade gått Malmström förbi.

Malmström beklagade också att socialpolitiken undantogs från tjänstedirektivets tillämpningsområde. Hon befarade protektionism. Att undantaget syftade till att undvika EUs inblandning på områden där kompetensen är obefintligt intresserade inte Malmström. Från tjänstedirektivets tillämpningsområde stakade en stor majoritet i europaparlamentet ut områden som inte skulle falla inom direktivet. Områden som alltid ansets ligga tryggt förankrade inom medlemsstaternas kompetens såsom arbetsrätt, socialförsäkringar och välfärdsfrågor. Men i Malmströms värld skulle alltså även dessa frågor dras in i direktivet.

Malmströms europapolitiska vision är inte uppenbar. Förutom att hon gärna vill vara omtyckt av alla. Men att döma av hennes agerande i tjänstedirektivsomröstningen kan man föreställa sig ett federalistisk Europa. Ett EU som utvecklas till nationalstat. Ett EU som får kompetens att reglera alla politikområden. Spänningen mellan det nationella och det gemensamma verkar inte existera i Malmströms värld.

Hon ger intryck av att vara en naiv federalist – men jag kanske har fel. Det får framtiden utvisa. Men det skulle förvåna mig mycket om hon ställer sig i vägen. I Malmström har Barroso fått en hängiven ja-sägare. För den som vill backa tillbaka EU från kontroversiella områden som bör regleras i medlemsstaterna blir Malmström sannolikt en ulv.